Just nu tänker jag på alla de små utgifterna på dina föräldrars specificerade telefonräkning som kommer från dina samtal till mig. Alltid efter sju, det blev ju så mycket billigare då… men ändock, en kostnad, mobiltelefon blev enda möjligheten sen jag flyttade.
Det fascinerar mig hur kostnaderna tycks variera med tiden.
Först är posterna höga, 30 kronor, 24 kronor, 40 kronor: den gången minns jag tydligt. Sedan sjunker de till 14, 12, 12, 4 och 7.
Två veckor går.
Nu följer ett mörkertal som utgörs av upptagettoner och sedan, efter ytterligare en vecka, ett misstag - 64 öre.
- Vem, ja hej, du jag tänkte faktiskt ringa dig men jag… ja just det, men kan jag ringa dig sen?
Så uppblandas den tutande tomheten med posterna 70 öre, 87 öre, 95 öre, 1,60. Telefonen är avslagen och en inspelad röst tar över:
- Hej jag kan inte svara just nu men lämna gärna ett meddelande efter pipet.
Samma glada uppmaning varje gång, samma uppmaning men olika svar.
Meddelandenas inövade spontanitet får en allt desperatare underton.
Och sedan brister det, 5,40 5,40 5,40 5,40.
Du har 4 nya meddelanden och tio minuter jag aldrig kommer att glömma.
Och här tar räkningen slut. Kvartalet är över, någon river loss inbetalningskortet, betalar och går vidare. Men om någon skulle bekymmra sig om att räkna samman blir min skuld till dina föräldrar 169 kronor.
Min skuld till dig vill jag helst inte räkna.
